Carpe Diem
Igår blev lillprins Bus hela 11 veckor. Tiden bara rusar iväg. Att tiden går så vansinnigt fort gör att man inte bryr sig speciellt mycket om störd nattsömn och saker som man får tacka nej till (exempelvis "modell för en dag"). Det duger gott att se in i prinsens blå ögon och se honom spricka upp i ett stort leénde... Sedan växer de små upp och blir fantastiska, trotsiga 2-åringar med så mycket vilja så de inte riktigt vet vad de vill... Fenomenet med babyns sömn har jag varit med om med hans storasyster också... Baby sover gott i vaggan/vagnen/spjälsängen i flera timmar, PÅ DAGEN! När det blir natt vill baby sova i mammas famn och absolut inte i någon vagga... Det ska vara nära, nära och tankas mjölk och mys och närhet hela natten... Jag sitter och sover med baby i famnen hela nätterna. Lägger man ned baby så vaknar baby direkt! Så var Kitty, så är Alexander. Bara att gilla läget. I morse vaknade jag med Alexanders pekfinger i min mun!!! (Han låg bredvid mig och hade sträkt ut armen och lyckats pilla in fingret i min mun). Men trots att jag har lite ont i ryggen, så käns det ändå så synd att det snart är förbi... Kitty valde att börja sova själv när hon var 8 månader. Då FICK jag inte söva henne i famnen helt plötsligt. Då ville hon ligga själv och somna. Jag som inte ens hade trott att hon skulle kunna somna utan tissen. Men det kunde hon.
Jag och Nicko håller på att scrappa ett fotoalbum till Kitty, som börjar när hon är bebis och sedan fylls det på eftersom... Vi brukar sitta med korten och vara helt nostalgiska. Ändå var det ju nyss! Nicko är för övrigt otroligt duktig på scrapping. Det är inte jag. Och det är ingen falsk blygsamhet... Men jag tänker ändå att det jag gör kommer att uppskattas en dag. Just nu förstår inte Kitty ens att det är hon på korten... Hon blir arg när vi säger att det är hon och så säger hon till på skarpen att bebisen faktiskt är "Axander" =). Älskade, älskade barn!
Kommentarer
Trackback
