Det närmar sig...
... men än så länge inga klara tecken på att det ska sätta i gång snart. Jag räknar med att passera BF-dagen i alla fall. Med ett par dagar. Eftersom Kitty är född BF + 12 så tror jag att sannorlikheten att gå över med ett par dagar är ganska stor... Det kanske är lika bra, för nu har jag drabbats av en förkyldning, alternativt pollenallergi. Det är svårt att veta vilket, Kitty är förkyld och Nicko är allergisk... Jag får inte ta hans allergimedicin för att se om det skulle gå över heller, eftersom gravida inte får ta nåt annat än typ alvedon...
Jag kan inte sova heller, blir inte trött och somnar jag så vaknar jag varje halvtimme när jag måste vända mig (känns som om höfterna är krossade). Grannarna låter som en hel hjord med elefanter fram till småtimmarna och det gör inte saken bättre. Ni som varit gravida på slutet eller har/haft ammande bebis vet ju att man är inprogrammerad att vakna om en knappnål faller... Och om jag somnar så drömmer jag om bebisar med kålrotshuvuden eller bebisar som klonar sig i kopior så att man inte vet vilken den riktiga är... Inga trevliga saker vill jag lova.
Sedan sitter jag här med mina SPC Flakes och försöker komma ihåg vad som förhindrar mjölkstockning... Förra gången var man i alla fall lyckligt ovetandes om allt det där det inte pratades så mycket om när man väntade barn, så som svårigheter med amning, hur man tillreder mjölkersättning, baby blues, chocken över allt som var nytt och inte blev som man hade tänkt sig... När Kitty kom var vi så lyckliga över att vi fått världens finaste dotter, men det var verkligen som om någon drog undan mattan som man stod på... Det kändes inte som om man hade koll på situationen och jag är ett "kontrollfreak" på alla plan, så det gjorde ju inte saken lättare! Den här gången vet vi i alla fall lite mer, vi har lite mer erfarenhet med oss i ryggsäcken och det känns som att det kommer att underlätta. Sedan får man försöka ta allt som det kommer, det är en ny situation, nya förutsättningar, en ny bebis och en ny familj. Tillsammans kommer vi att klara av allt. Jag älskar mina ♥ ♥ ♥ så mycket att det gör ont! =)
Jag kan inte sova heller, blir inte trött och somnar jag så vaknar jag varje halvtimme när jag måste vända mig (känns som om höfterna är krossade). Grannarna låter som en hel hjord med elefanter fram till småtimmarna och det gör inte saken bättre. Ni som varit gravida på slutet eller har/haft ammande bebis vet ju att man är inprogrammerad att vakna om en knappnål faller... Och om jag somnar så drömmer jag om bebisar med kålrotshuvuden eller bebisar som klonar sig i kopior så att man inte vet vilken den riktiga är... Inga trevliga saker vill jag lova.
Sedan sitter jag här med mina SPC Flakes och försöker komma ihåg vad som förhindrar mjölkstockning... Förra gången var man i alla fall lyckligt ovetandes om allt det där det inte pratades så mycket om när man väntade barn, så som svårigheter med amning, hur man tillreder mjölkersättning, baby blues, chocken över allt som var nytt och inte blev som man hade tänkt sig... När Kitty kom var vi så lyckliga över att vi fått världens finaste dotter, men det var verkligen som om någon drog undan mattan som man stod på... Det kändes inte som om man hade koll på situationen och jag är ett "kontrollfreak" på alla plan, så det gjorde ju inte saken lättare! Den här gången vet vi i alla fall lite mer, vi har lite mer erfarenhet med oss i ryggsäcken och det känns som att det kommer att underlätta. Sedan får man försöka ta allt som det kommer, det är en ny situation, nya förutsättningar, en ny bebis och en ny familj. Tillsammans kommer vi att klara av allt. Jag älskar mina ♥ ♥ ♥ så mycket att det gör ont! =)
Kommentarer
Trackback
